Reseberättelse Mutambara, Zimbabwe 2017-02

Kan man åka med Tandläkare utan gränser trots att man bara varit tandläkare i ett år? Frågan ställde jag mig hösten 2016 när jag skickade min ansökan för att åka till Zimbabwe i februari 2017. Jag blev intresserad av organisation redan under tandläkarutbildningen, och under ett informationsmöte för några månader sedan blev jag riktigt sugen. En kväll i november fick jag ett telefonsamtal och det glada beskedet att jag var antagen till projektet.

Vi hade ett informationsmöte en dag i Stockholm några veckor innan vi åkte då vi bland annat packade det tandvårdsmaterial vi skulle ta med oss ner. Vi fick även nyttig information om bland annat vaccinationer, försäkringar, pengar mm.
Med 16 proppfulla resväskor åkte 8 glada tandläkare/tandhygienister från Arlanda via Wien, Addis Abeba, Lusaka till Harare för att sedan dela upp oss i två grupper där den ena gruppen åkte till Old Mutare och den andra, där jag var med, till Mutambara, en by lite längre söder ut. Det första som slog mig var grönska i detta kuperade landskap! Efter några år med torka hade det regnat dagligen i flera månader. Vi mötte några korta skurar men det var inte i närheten av den svenska sommarens regnande. Dessutom med behagligare temperatur på 25-30 grader.

Vi var två tandläkare och två tandhygienister i Mutambara. Huset där vi bodde låg på ett sjukhusområde där det även fanns en ”dental therapist” som jobbade på en ganska fin klinik på området. Första kvällen tog det en stund att säkra huset från spindlar, ödlor och grodor (ja, vi hade en groda i toaletten, han döptes till Bertil). Vi insåg även att vi inte hade några av organisationens instrument, de hade troligtvis försvunnit någonstans på vägen men vi fick låna från kliniken på området.

Vi var inställda på att vara på skolor under förmiddagarna och på kliniken på eftermiddagarna, den lokala personalen hade dock bara planerat för arbete på skolor. Detta blev dock bättre då vi träffade människor som inte hade möjlighet att ta sig till kliniken. Syftet på skolorna var att informera alla barn om karies och screena 6- och 12-åringar samt utföra profylax i form av fissurförseglingar och fluorlackning där det fanns behov. Lagningar och extraktioner gjorde vi på de barn, och vuxna i mån av tid, som hade akuta besvär.

   

Första dagen var inte helt oväntat något rörig. Vi började med att informera alla barn i sina klassrum, på vissa skolor var det 15 klasser, på andra upp emot 30. Det innebar att det ibland tog lång tid att informera barnen. Några dagar började hälften av oss med screeningen för att hinna med. De yngre barnen går bara i skolan på förmiddagen, de äldre ett par timmar längre. Vi fick ta hjälp av lärarna att organisera vilka barn som kom in, ibland gick barn i blandade åldrar i samma klass och många ville så klart komma in eftersom de vi undersökt fick tandborste och tandkräm. Vi insåg att många barn sa att de använde tandborste och tandkräm varje dag trots att de inte hade vare sig tandborste eller tandkräm, istället använde de chewing sticks (en träbit) och aska att borsta med.

De barn vi undersökte kunde ha ett väldigt varierande tandstatus, de flesta hade mycket dålig munhygien men vissa hade ingen karies och andra hade hål i nästan varenda tand. Ibland visste vi inte riktigt var vi skulle börja. Vi kunde inte göra någon invasiv behandling utan tillstånd från föräldrarna, en del hade skriftligt intyg med sig och andra hämtade sina föräldrar. Det jobbigaste var att möta de barn som verkligen behövde behandling men som vi inte kunde hjälpa eftersom de inte hade tillståndet med sig och de bodde för långt bort.
Vi hade ingen röntgen och utförde all behandling på träbänkar i klassrum under pannlampa och med instrument som vi hade med oss. Nästan alla dagar fick vi tid över att behandla även vuxna vilket var bra då de gick långt för att komma till oss. Troligtvis var det den enda tandvård de kunde få eftersom den var kostnadsfri. Precis som med barnen undersökte vi och behandlade vuxna på träbänkar i klassrummen. Många hade så dåliga tänder att extraktion var det enda alternativet. De flesta var mycket tacksamma över den enkla vård vi kunde utföra. Inte sällan fick vi även hos dem lämna många tänder som hade behövt behandling eftersom vi inte hade tid eller utrustning. En av de jobbigare upplevelserna var en pojke i yngre tonåren som kom en morgon, han hade dagen innan slagit ut en permanent framtand och den andra framtanden var mycket lös. Mamman var orolig att hans sociala status skulle försämras utan framtänder men det var inte mycket vi kunde göra, sådana dagar insåg vi att skillnaden mot svensk hälso- och sjukvård inte bara var stor. Den var enorm.

 

           

Vi kunde inte jobba sent på kvällarna eftersom den lokala personal vi jobbade med dels hade mycket efterarbete med rengöring av instrument samt att de behövde komma hem innan det blev mörkt.
Efter första veckan, av två, hade vi fått in bra rutin på arbetet. Under helgen fick vi härlig vila på en lodge där vi alla inledde med en härlig dusch. Vi hade haft vatten varje dag men det var inte smidigt att tvätta håret i vårt hus i Mutambara. Det var även ganska skönt att tvätta jobbtröjan och få den helt torr över helgen. Efter ett dopp i poolen, uppdatering av nära och kära där hemma via lobby-wifi åt vi en Valentinesmiddag.
Vecka två förflöt ungefär som vecka ett fast med högre tempo när vi fått in rutinerna. Totalt informerade vår grupp över 3300 barn, nästan 1300 patienter undersöktes, 900 tänder fissurförseglades, 450 barn fluorlackades och 190 tänder extraherades. Med mer tid och större resurser hade mycket mer vård kunnat utföras.
Resan avslutades på olika sätt för oss i gruppen, några åkte på safari sista helgen och jag och några andra åkte till Victoriafallen, ett enormt vattenfall på gränsen mot Zambia. Det var en häftig plats som jag rekommenderar att man besöker om det finns möjlighet att stanna ett par dagar extra efter projektet. Att i strålande sol gå i ösregn från vattnet som skvätte upp från fallet var häftigt!
Efter ett par dagars resande kom vi sedan tillbaka till Stockholm som mötte oss med iskyla och snöoväder. Det blev en avslutande tydlig symbol för en resa som var full av kontraster. Så, kan man åka med Tandläkare utan gränser om man bara varit tandläkare ett år? Ja!

/Oliva Dahl, Tandläkare

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail