Reseberättelse Zimbabwe 2014-02

Tors 30/1

Arbetar till 15.30. Fortfarande inte packat klart hemma… Varför är det alltid såhär? Kan man inte lära sig någon gång? Bussen till Arlanda går om drygt två timmar. Gruppen Zimbabwe 2014-02 består av sju volontärer; tandläkare Marta och Magnus, tandhygienist Tara, tandsköterska Christina och Susanne, tandhygieniststudenter Jenny och Maloue.

Vi sammanstrålar på Arlanda och kommer iväg som planerat. Detta är min andra tripp till Zimbabwe med Tandläkare Utan Gränser. Ska bli spännande att jämföra med förra gången. Då var vi den allra första gruppen, 2010-02. Nu är vi den nionde.

Fre 31/1

Landar i Harare och kommer igenom tullen utan problem. Ian och Last möter upp på flygplatsen. Dom ser ut exakt som sist! En stor skillnad däremot är stämningen, som känns mjukare, vänligare. Jag ser inte så många poliser, soldater inne på flygplatsen eller utanför. Möter Advance, han kommer till Brontë hotell på kvällen. Vi pratar om praktiska detaljer inför kommande uppdraget.

Lör 1/2

Bor på Brontë hotell i Harare. De övriga sex åker på morgonen på Safari i Imire, men jag stannar kvar i Harare. Ser mig om lite i kvarteren omkring. Går på hotellets gym, pluggar lite och simmar i poolen.

Sön 2/2

Damerna kommer tillbaka från Imire mitt på dagen. Det krånglar lite med Advance och organisationen. Vi hade pratat i fredags om att komma iväg idag, men nu menar han att det blir för sent. Bestäms istället att vi ska lämna Harare imorgon kl 05. Vi ”storhandlar” på Spar intill hotellet på eftermiddagen, två stora kundvagnar fulla med matvaror.

Mån 3/2

Lämnar Brontë hotell strax efter fem på morgonen. Det är redan ljust. Alla väskor och påsar bökas in i bilarna. Halvvägs till Mutare tar vi en kaffe vid en bensinmack. Den tunnaste koppen jag någonsin druckit (och jag har hällt i mig mycket kaffe). Vi svänger förbi Methodistkyrkans nya klinik i Mutare. Tandläkaren där har på sig en av de blåa Hejcobussarongerna vi tog med när vi kom hit med allra första gruppen för fyra år sedan. Vi köper ”airtime” av en kille på gatan, koder för att kunna ringa på mobiltelefonen. Gruppen till Mutambara består av mig tandläkare Magnus, tandhygienist Tara och tandsköterska Susanne. Tara lär sig shona-ord för fullt i bilen på väg från Mutare till Mutambara. Hon skriver så fint en liten ordlista.

Vi kommer fram till Mutambara vid 13-tiden. Packar av all utrustning vid tandkliniken. Det visar sig att Farai inte har någon bedövning, han har fått avstå från behandlingar på grund av detta. Han får ett paket Citanest-Oct av oss.

Sitter och pratar med Farai om det kommande arbetet. Han hade planerat in ett skolbesök idag, men eftersom klockan redan är 15 får vi skjuta upp detta. Annars har han ordnat så vi kommer att besöka tre olika skolor denna vecka, och ytterligare tre andra nästa vecka. Alla primary schools. De barn vi möter ska screenas och sedan vid behov ber vi dem att komma ner till kliniken för behandling. Fissurförseglingar kan göras direkt ute i skolorna, på ett förenklat, fältmässigt sätt, med tunn glasjonomer.

Vi packar och förbereder utrustning för morgondagens första skolbesök.

Jag är inkvarterad i samma hus, samma rum som förra gången, dock tillsammans med hälften av en grupp amerikaner från Methodistkyrkan i North Dakota. Dom har skeppat över en traktor och en container med en massa jordbruksmateriel hit. Tara och Susanne bor i ett rum i huset intill, där en läkare som jobbar på sjukhuset bor.

På kvällen bjuds vi på gemensam middag med sjukhusadministrationen, gruppen från USA och vi från Tandläkare Utan Gränser.

Tis 4/2

Vaknar efter första natten i Mutambara. En av amerikanerna i mitt rum snarkar och har täta andningsuppehåll. Man kan inte säga att myggnäten är bra på att isolera ljud! Ändå sovit gott och känner mig sugen på att komma igång.

Möter Farai på kliniken. Åker jeep ut till vår första skola, Nyambeya. Pratar, informerar i två klassrum, och screenar sedan alla barnen, ca 400 stycken. Vi har med oss ca 20 speglar som går runt i en balja med Virkon. Farai och hans sköterska är med. Alla hjälps åt och det flyter mycket smidigt. Barn som behöver behandling ber vi att komma ner till kliniken i Mutambara någon av de kommande dagarna.

Vi blir färdiga vid halv tolv. Sedan får vi vänta två timmar på återtransporten. Lilla syster Agnes kör oss. Hon är en afrikansk skönhet. I en liten rosa dräkt och matchande örhängen kör hon en stor tung jeep med fyrhjulsdrift, tar oss fram till skolan och tillbaka därifrån till Mutambara, över vägar som mest består av röd lera, rötter, stenar och rinnande vatten. Det är svårt att beskriva. Man tror nätet att det ska gå, men Agnes tar oss framåt, hela tiden framåt. Jag håller mig stenhårt med båda händerna för att inte slå i skallen i glasrutan eller i biltaket när vi studsar och kränger fram. Farai ser trött ut. Klockan hinner bli nästan tre innan vi är tillbaka. Vi kommer fram till att det inte blir någon mer aktivitet idag. När Tara, Susanne och jag lite senare tar en promenad förbi tandkliniken, är den öppen, och Farai ligger och sover i en stol i förrummet, fullt synlig med öppen dörr, i sin vita smutsiga rock… På kvällen är vi bjudna på middag av amerikanerna, i gästhuset där jag bor.

Ons 5/2

Löprunda före frukosten med Tara. (Susanne ligger kvar hemma och latar sig, trots att hon är tillsagd att följa med).

Idag åker vi med Farai och hans sköterska till en mycket större skola, Matendeudze. Där går det ca 1200 elever. Vi inriktar oss på ”nollorna” =ECD, och på första klass. Screenar dom i klassrummen (300 st) och fissurförseglar sedan ca 60 barn som vi identifierat som lämpliga för detta, deras 6:or i underkäken. Det tar ungefär fem minuter per barn. Går mycket bra på det stora hela. Möjligtvis skulle det vara bra med små Dry-tips. Men Farais sköterska har lite svårt att förstå hur man blandar Fuji, trots att vi alla tre visar henne, totalt sju gånger.

Jag ser många barn med klubba i munnen. Pratar med några flickor som berättar att de fått köpa klubborna av en av lärarna på skolan(!) för en sydafrikansk rand (ca. 60 öre).

Vi får vänta ungefär en timme på återtransporten, avnjuter under tiden lunch i form en av flaska Fanta och några kex med fyllning, på stående fot. Vi är sedan tillbaka i Mutambara vid klockan två. Ikväll skall vi bjuda tillbaka, middag för de åtta amerikanerna. Det blir en gryta med ris, linser, resterna av den köttfärs som amerikanerna lagade igår kväll.

Efter middagen tar vi en kvällspromenad i kolmörkret. Ficklamporna är med och framme. Vi kollar på stjärnorna, helt andra än dom på den svenska natthimlen.

Tors 6/2

Skolbesök nr 3. Vi åker till Thabanchu. Screenar ca 400 barn. Fissurförseglar ca 60 barn. Barnen sitter och väntar på en bänk intill. En av flickorna måste ha suttit där och tittat på sina klasskamraters behandlingar och väntat, utan att ha svalt en enda gång. När hon kommer fram till mig och gapar upp har hon hela munnen överfull med saliv. Hon får spotta ur ordentligt i byttan med skräp så vi kan komma igång. Behöver ”bara” vänta ca 2 timmar på återtransporten till Mutambara.

Fre 7/2

Före frukosten blir det löprunda nr 3. Två av amerikanerna följer med Tara och mig. Vi springer lite längre för varje morgon. Otroligt skönt i morgonsolen. Skolbarn i sin uniformer är på väg till skolan. Män bär på hackor och spadar, kvinnor på buntar med träpinnar och olika paket. Efter frukosten möter vi Farai nere på kliniken. Det kommer barn från skolorna vi varit på, men inte så många som (i alla fall jag själv) skulle vilja. Det blir en kompott av extraktioner, fissurförseglingar med Fuji, ”cleanings” och ort-konsultationer. När klockan är tolv går Tara och Susanne hem och hämtar lunch, som vi äter på bänken utanför tandkliniken.

Vi avrundar klockan tre. Packar lite inför helgen och väntar på Tatenda som kommer och hämtar oss för transport in till de fyra andra i Old Mutare. Det blir gemensam middag och mycket babbel och skratt på kvällen när vi jämför intrycken från vår första arbetsvecka. Känns som om vi varit här en månad!

Vi spelar Yatzy på kvällen. Gissa vem som kommer sist av alla? Jag sover i en gammal sjukhussäng i järn. Den gnisslar ganska mycket men är jätteskön ändå.

Lör 8/2

Sovmorgon. Men skällande hundar och galna tuppar gör det svårt att sova längre än till klockan sju. Tatenda kommer och hämtar oss. Det var bestämt klockan 10. Han kommer till och med lite för tidig. Vi åker till Musangano lodge för en avkopplande helg. Lodgen är för sex personer, tre sovrum med två sängar i varje. Vi har fått en extra säng inställd i ett av rummen. Det är jättestort och fint. Och poolen är jättehärlig. Däremot är maten och servicen inte något vidare.

Vår övernattning här, med lunch och middag på lördagen och frukost och lunch på söndagen, inkluderat kaffe, öl, vin, kostar oss ungefär 110$ per person. Fördelen är närheten till Old Mutare. Men ev. skulle ändå kommande grupper överväga att välja en annan lodge? Vi pratade med Farai för några dagar sedan, att det nog skulle bli billigare om någon lokal person hjälper till att boka detta boende under mellanhelgen, för kommande grupper. Kunde ju då kommuniceras in till Advance vidare hem till till Lena och volontärgruppen.

Sön 9/2

Löprunda före frukosten med Tara. Det är lerigt och kladdigt i de vandringsleder som finns runt Musangano. Efter löpningen hoppar vi i poolen. Kan livet bli skönare? Tatenda hämtar oss klockan 15. Vi handlar i Mutare och åker tillbaka ut till Mutambara. Imorgon kör vi igång vår andra arbetsvecka.

Mån 10/2

Måndag morgonen. Sedvanliga löpturen, med Tara. Dagen börjar sedan med en rejäl elektrisk stöt då jag ska gå på toa och tar i vattenkranen. Man får verkligen vakna till ordentligt! Det här huset har problem med elektriciteten, under hela förra veckan har det varit strömförande av och till i duschen och i kranarna. Tycks ha att göra med vattenkokaren i köket, eller ev. med varmvattenberedaren uppe på vinden.

Vi åker till vår fjärde skola, Mhandarume. Pratar med rektorn. Hon har problem med blödande tandkött. När vi nämner tandtråd har hon aldrig hört talas om något sådant.

Screenar 0(ECD)-1-2-3-(4) klass vilket blir i allt 220 barn, och fissurförseglar sedan på 110 utvalda barn. Vi får sitta utomhus, i skuggan under ett träd. Detta visar sig fungera alldeles utmärkt, det fläktar skönt och är också så pass ljust att vi inte behöver använda ficklampor/pannlampor, utan man ser bra att arbeta ändå. Och så får jag uppleva att höns går och pickar i sanden mellan mina ben när jag sitter och jobbar. Handskarna tar slut. Men vi har fler i resväskorna i Mutambara.

Vi blir klara klockan ett. Solen steker ner nästan rakt uppifrån. En tryckande känsla av åska på gång. Jag håller min Fjällrävenryggsäck som skydd på huvudet mot solen. Medan vi väntar på återtransporten får vi tid att prata lite. Framkommer att Farai fått stå och jobba fram till åtta på kvällen med en tidigare grupp. Rimligtvis skulle vi svenska volontärer visa respekt och uppträda smidigt. Man behöver känna av med Farai, detta är hans vardag och inte ett spännande engångsuppdrag. I bilen på väg tillbaka till Mutambara ser vi babianer som springer över vägen framför oss. Himlen öppnar sig igen, som så många gånger den senaste veckan. Regnet är massivt. Vägen svämmar över.

Tillbaka på kliniken. Ingen människa rör sig utomhus i detta väder. Vi använder tiden till att inventera, rationalisera i väskorna. Slänger en del ovidkommande och/eller gammalt material och instrument.

Amerikanerna reste imorse. Det är bara jag kvar i detta hus, så Tara och Susanne flyttar över hit och installerar sig. Vi lagar en jättegod middag och tar ett glas vin. Och vi gör iordning Mutambara-glass till imorgon, alltså vi ställer in små yoghurtbägare i frysfacket i kylskåpet.

Tis 11/2

Löptur före frukosten. Får springa själv idag. Men en utmärglad hund blir min löparkompis, i alla fall en del av sträckan. Vi åker till vår femte skola, Chiramba, långt ute i buschen. Men prydlig och välskött. Vi screenar 180 barn under ett stort träd. Fissurförseglar sedan på 115 barn. Tillbaka på kliniken i Mutambara strax före kl. tre. Där blir det några extraktioner på skolbarn. Vi tar en eftermiddagspromenad till Tuckshopen. Köper lite kex. Äter middag och spelar kort på kvällen.

Ons 12/2

Löprunda på morgon med Tara. Sedan går vi till kapellet klockan sju och deltar i sjukhuspersonalens morgonbön i kapellet före frukosten. Dom sjunger så man får gåshud. Tara gör en Mutambara-omelett till frukost; stekta ägg med små röda myror i. Advance kommer på morgonen. Han besökte gruppen i Old Mutare igår och kommer nu idag till oss i Mutambara. Vi åker i hans bil till vår sjätte skola, precis i närheten, Mutambara reserve.

Vi screenar tillsammans 400 barn, fissurförseglar sedan på 320 av dem. Vi äter lunch på sjukhusets kantin, sadza och kyckling. Sedan blir det lite ströbehandlingar på eftermiddagen. På kvällen kommer Farai och hans fru på middag. Först har dom med lilla dottern på drygt ett år, men hon blir rädd när hon ser oss morongos och gråter hela tiden. Hon kan inte tröstas, får gå hem med sin mamma till storebror istället.

Under middagen frågar våra gäster varför vi har tänt ett stearinljus? Dom tycker det skulle vara mycket mera praktiskt med den nakna glödlampan som hänger i taket. Kulturskillnader är stor. Dom har ingen förståelse för mysbelysning…

Tors 13/2

Ingen löpning idag. Efter frukost besöker vi Mutambara primary. Screenar ca 115 barn, fissurförseglar därefter på 60 barn. Allt flyter på och det känns verkligen som att vi har trimmat in det här nu. Vi kör sekvensen parallellt, och den som spatulerar Fuji IX gör det till två eller tre barn samtidigt.

Men plötsligt märker vi en stor pöl under en av flickorna som står ”på tork” för att materialet ska stelna. Hon har kissat på sig där hon står och väntar, utan att ha vågat säga något om att hon behövde gå på toa. Barnen är tysta, lugna och mycket disciplinerade, men tydligen är det vanligt med aga och det är nog viktigt att ha det klart för sig. Går tillbaka till kliniken. Där sitter det barn och väntar. Vi jobbar fram till kvart i fem, med lunchpaus mellan kl. ett och två. Vi kommer igång med high-speed och sug, gör jättefina fissurblockeringar/fyllningar. Men så pajar lampan, och sedan kompressorn också. Det luktar brända elkablar. Vi får handexkavera istället. Upp som en sol och ned som en pannkaka…

Fre 14/2

Regnet vräker ner på morgonen. Det blir ingen löpning. Vi har många barn och ungdomar på praktiken. Farai lagar kompressorn (överraskande). Och även ultraljudsmaskinen fixar han, byter kontakten och mekar. Skruvar med en hävel med metallskaft rakt in i eluttaget i väggen. Man vill helst inte titta. Men allt går faktiskt bra. Vi jobbar fram till klockan fyra. Tatenda kommer halv sex och hämtar oss. Vi möter de andra fyra i Old Mutare och sover över där. Min järnsäng från sjukhuset står kvar och väntar på mig.

Lör 15/2

Ian och Last kommer halv sju på morgonen. Vi lastar in alla väskor i bilarna och börjar återtransporten in till Harare. Lite shopping inne i Harare. Jag sätter mig med en av Advance tandsköterskor och inventerar all utrustning, instrumenten och kläderna. Hon har nog fått noggranna instruktioner, för allt görs i minsta detalj. Det tar ett par timmar. Nu ligger det dels en precis innehållsförteckning i varje låda/väska, dels har Ian en kopia, och dels har jag med en kopia hem till Sverige. Vi äter gemensam middag på den portugisiska restaurangen i närheten av Brontë.

Sön 16/2

Jenny, Marta och Maloue åker tidigt på morgonen. Dom ska ta inrikesflyg upp till Victoria Falls och vara där en vecka. Jag själv åker till flygplatsen klockan elva. Ian kommer och hämtar mig. Flygturer hem går via Lusaka i Zambia, Addis Ababa i Etiopien, Kairo i Egypten och till slut ned på Arlanda.

Mån 17/2

Tillbaka i Sverige och vardagen. Landar på Arlanda 06.10. Patienter inbokade på praktiken klockan 13 idag. Tack Afrika, tack Zimbabwe, tack Tandläkare Utan Gränser. Tack Marta&Tara&Susanne&Christina&Maloue&Jenny. Tänk att få byta bort vardagen på det här sättet och fylla på med annorlunda intryck och upplevelser med ett så härligt gäng! Nästa gång lagar jag kanske tänder i Tibet. Vem vet?

 / Magnus Sturebrand

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail