RESEBERÄTTELSE – CAROLINA

Jag anmälde mitt intresse för att volontärarbete efter att ha läst om organisationen Tandläkare utan gränser på internet. I december 2009 fick jag besked att jag uttagits till att deltaga i den första gruppen volontärer som skulle resa i januari 2010.

Inför avresan följde flera veckors intensivt planerande och ordnande av diverse intyg för att få legitimation och tillstånd för att arbeta som tandläkare i Zimbabwe. Man var även tvungen att se över sina vaccinationer, planera packning etc. Vi i gruppen korresponderade via mail, och vi var alla väldigt förväntansfulla och spända inför resan.

Avresedagen kom, och jag jobbade mina sista timmar i ett vinterkallt Östersund innan jag klev på planet med destination Arlanda där gruppen skulle träffas. Vi hade bestämt möte ett par timmar innan avfärd. Vi var en blandad grupp på sex tandläkare med varierande erfarenhet, Magnus, Angelica, Maria, Nikoo och jag, samt en tandsköterska, Agneta. Trots att de flesta av oss aldrig träffats förr så fann vi varandra snabbt. Innan vi checkade in vårat bagage delade vi upp alla material och klinikkläder som olika sponsorer skänkt till organisationen. Vi hade med oss en mängd material, bedövningsmedel, tänger och hävlar och annat som kunde tänkas behövas under våra veckor.

Efter många timmars flygresa med mellanlandning i Etiopien kom vi fram till Zimbabwes huvudstad Harare. Vi blev hämtade på flygplatsen av personal på kliniken i huvudstaden i Harare, och blev körda till vårat hotell där vi skulle sova de två första nätterna.

Eftersom vi anlände lördag kväll inledde vi vår vistelse med lite trevliga helgaktiviteter, safari! Fantastiskt! Vi fick se en flera spännande djur, elefanter, apor, vildsvin, antiloper, lejon, giraffer.

Efter helgen var vi alla taggade för att börja jobba. Dock var registrering inte klar, trots att vi skickat in alla erfoderliga dokument i god tid innan vår ankomst. Vi beslutade för oss att bedriva preventiv verksamhet på två barnhem i Harare. Vi besökt två olika barnhem, Danhiko och LÁrche. Både dessa barnhem har framför allt funktionshindrade barn. Vi informerade om kariessjukdomen och instruerade tandborststeknik. Vi delade även ut tandborstar och tandkrämer till barnen. Jag tror att preventionsarbete är en viktig del av organisationens arbete, och det kändes verkligen som om både barn och personal tog tills sig den informationen de fick.

Tisdag morgon var det så dags för oss i volontärsgruppen att bege oss till de olika plasterna där vi skulle jobba. Jag och Angelica skulle stationeras i Old Mutare.

Vi startade resan mot Old Mutare och Mutambara tidigt, innan gryningen. Vi lastade allt bagage på taket och klämde in oss i bilen, och efter några timmars bilfärd kom vi fram till Old Mutare. Old Mutare är som namnet anger en med zimbabwiska mått mätt gammal by. Det är en gammal missionsby, och här bor och lever ett par hundra människor. Jag och Angelica skulle vara i Old Mutare i en vecka. Omgivningarna var makalöst vackra; böljande majs- och vetefält, röda lervägar och berg.

Vi var ivriga och motiverade till att börja jobba. Efter att ha lastat av vår packning bytte vi om till arbetskläder och sedan var vi redo att börja jobba. Kliniken i Old Mutare har ingen tandläkare, men en väl så kompetent tandsköterska – Caroline. Vi hade hört ryktesvägen att hon var en fena på extraktioner! Kliniken hade två behandlingsrum, varav ett hade borr och sug. Vi beslutade att detta skulle vara ”lagningsrummet”, och det andra rummet extraktionsrummet. Även om utrustningen inte var lika modern som den vi har i Sverige gick det bra att utföra behandlingar; lagningar, extraktioner och depuration. Oftast handlade det om akutbehandlingar där extraktioner var den mest förekommande terapin. Diagnostik var inte alltid det lättaste, kliniken har ingen fungerande röntgen, så man baserar diagnos på de kliniska fynd man gör. Oftast var det dock ganska lätt att avgöra varför patienten hade ont. Sugen fungerade inte alltid, patienterna fick spotta i en rondskål när vi lagade. Även vattenkylningen till highspeeden var ofta trasig, då fick vi använda blästern och ”hälla” vatten på borren. Man får vara kreativ på ett annat sätt än i Sverige, både utmanande och spännande! Caroline fick under veckan även demonstrera sin skicklighet på extraktioner – vi blev väldigt imponerade när hon lyckades hävla ut en tand som vi trodde skulle bli svår att få ut!

Vi bodde i ett hus som vi delade med en tjej från USA som jobbade som volontär på barnhemmet i byn. Lindsay var mycket trevlig och lättsam, det var roligt att lära känna henne! Huset vi delade var mysigt och hade förhållandevis hög standard med tv, spis och dusch med varmvatten.

Under veckan inträffade en liten incident. Jag gjorde illa mig på ett matrisband under en patientbehandling. Patienten i fråga var inte testad för HIV, och jag blev väldigt orolig och nervös inför risken att bli smittad av HIV eller Hepatit. Caroline såg till att vi fick gå med patienten till provtagningskliniken som fanns i byns sjukhus, och där testade man patienten för HIV. Resultatet var negativt – men jag kände mig ändå orolig med tanke på den s.k. ”fönsterperioden” (window period), tiden som går från att man blir smittad tills att sjukdomen kan spåras via blodtester. Jag konsulterade byns läkare, och vi kom överrens om att starta antiviral behandling för att minska risken för smitta om patienten befann sin i fönsterperioden. Medicinen har en mängd biverkningar, och jag hade tur som klarade mig undan med enbart lite lätt illamående innan jag fått i mig frukost. Nästa dag stack sig Lindsay vid blodprovtagning på ett barn. Sedan var vi två personer i vårat hushåll som tog antivirala mediciner.

I övrigt flöt arbetet på bra i Old Mutare. En kväll fick vi laga mat över öppen eld när det var strömavbrott, men det var bara spännande och mysigt. Vi lagade mat och åt middag med levande ljus som enda ljuskälla, och det gick alldeles utmärkt!

Helgen kom, och då vankades utflykt till bergen. Vi skulle bo på en lodge i området Rumpurara. Omgivningarna var makalöst vackra. Helgens aktiviteter var bl.a. ridning på savannen, safari i solnedgång, poolbad och goda middagar. Detta avbrott var välkommet, man fick tid att smälta sina intryck och ta sig tid att reflektera över det man varit med om, och utbyta erfarenheter med övriga i gruppen.

Måndag tidig morgon var det åter dags att börja jobba. Andra veckan skulle jag vara med Karin i huvudstaden Harare. Vi jobbade på en ganska modern klinik på ett projekt för barn med HIV/AIDS. Karin jobbade med profylax, medan jag tog mig an behandlingarna, mest lagningar och extraktioner. Tempot var högt, och det kändes att vi verkligen gjorde en insats!

I Harare bodde jag och Karin inneboende hos en familj i en lägenhet en liten bit ifrån kliniken. Det var spännande att få ta del av familjens vardagsliv, vi blev bl.a. bjudna på traditionell zimbabwisk middag, zatza och köttgryta med grönsaker. Gott! Befolkningen är oerhört gästvänlig och generös, trots att de ofta har det dåligt ställt. Den oerhörda värmen man mötte överallt är nog det jag kommer att minnas bäst från denna resan.

En eftermiddag efter jobbet tog klinikens chaufför oss på en biltur till de s.k. high density areas. Som namnet anger bor är mycket folk på liten yta, i enorm fattigdom och slum. Det var både jobbigt och spännande att se, man inser verkligen hur världen ser ut, alla har det inte så bra som vi har det i Sverige. Man får verkligen perspektiv på sin egen tillvaro.

Dagarna gick, och så var det dags för oss att resa hem. Innan vi kördes till flygplatsen hade klinikens personal en avskedsfest för oss. Jag tror att samtliga tyckte att det var jobbigt att ta farväl av dessa underbara människor!

Hemresan blev både lång och krånglig, p.g.a. flygförsening ar blev vi strandsatta i Addis Ababa i Etiopien i ett dygn. Vi utnyttjade dock detta tillfälle till att passa på och se Etiopiens huvudstad. Vi besökte marknader, rökta vattenpipa och provade på traditionell etiopisk mat.

När det sedan var dags för oss att flyga hem hade vi uppgraderats till business class – vilken lyx! Efter en mellanlandning i Frankfurt, där vi åter igen missat vår anslutning kom vi slutligen hem till Sverige och Arlanda igen. Trötta efter en lång resa, men samtidigt lyckliga och fulla med upplevelser från våra två veckor i Zimbabwe. Det har varit utvecklande att prova på att arbeta som volontär, fantastisk upplevelse, och jag är säker på att jag kommer att resa som volontär någon gång igen, och gärna tillbaka till Zimbabwe!

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail